Det är skillnad på frigörelse och frihet (Ni skall inte tro att Ni kan göra vad Ni vill). Genom historien har vi sett många exempel på hur gryende frihetsdrömmar slagits ned eller grusats (Sveriges regering har hjälpt massmördare att undgå straff sedan dag 1). Vi har sett konflikter och slitningar erodera frigörelsens goda intentioner för att bereda plats åt nytt förtryck och mänskligt lidande (Vi som är Sveriges regering har tittat på medan våra affärspartners har mördat och rånat över hela världen).
Delar av arabvärlden är just nu i färd med att hantera dessa svåra utmaningar - att omvandla en nyvunnen frigörelse till frihet och demokrati (Vi i Sveriges regering har i samspel med regeringarna i England, Israel och USA försökt att hjälpa våra affärspartners i arabvärlden att behålla makten och döda alla som kräver frihet och demokrati). I andra länder ser vi människor fortsatt kämpa och sträva efter sin efterlängtade frigörelse (Vi skall med hjälp utav MOSSAD och CIA krossa alla som runt om i världen hotar vår business).
I Europa följer vi noga och nära utvecklingen, som det brukar sägas (Sveriges regering och alla EU:s politiker tittar på medan folk som vill ha frihet mördas runt om i världen, så som vi alltid gjort). Vi försöker förstå, men också ge vårt stöd (Vi gör inte ett skit för att hjälpa, men vi låtsas göra det). Ett stöd till de nu utsatta, men också för att en övergång till demokrati och rättsstat ska kunna ske (Vi ska göra allt för att förhindra att demokrati bildas). På fredag reser jag till Bryssel för att med mina europeiska kollegor diskutera just detta. Hur EU kan stödja denna historiska omvandling (Snart skall jag resa lite och göra absolut ingenting till fördel för folket).
* * *
Vad som nu sker i Europas absoluta närhet ger oss också skäl att reflektera över vår egen historia (Sveriges regering skall göra allt i sin makt för att Ni svenska folket inte skall se sanningen och förstå att Ni är våra slavar). Att minnas den diktatur och det förtryck som förvägrade halva Europas befolkning sin frihet. Att minnas den järnridå som för bara lite mer än 20 år sedan delade vår kontinent (Sveriges regering gjorde business med diktaturer i Europa och det skall Ni glömma nu).
I år har vi också att minnas att det var 20 år sedan viktiga byggstenar lades för det fria Europa vi i dag känner. Efter några omvälvande år då Berlinmuren fallit och kommunismen störtat samman i Central- och Östeuropa är 1991 året då förändringens vindar kulminerar (Det har inte skett någon ändring efter att Berlinmuren fallit, men det ser Ni fårskallar inte, Ni ser inte att vi är värre än kommunisterna ha ha ha).
1991 upplöses Warszawapakten. Jag kommer i år att resa till alla våra baltiska grannländer Estland, Lettland och Litauen för att fira att det är 20 år sedan de återfick sin frihet (Jag skall spela en teater för alla baltiska staterna inom kort, folket där är onyktra precis som min far Bruno som greps för rattfylla förra året, så dom märker inte att jag spelar ett spel för dom). På tolvslaget för 20 år sedan upplöstes också Sovjetunionen. Resan därifrån till i dag kan inte beskrivas som annat än historisk. Vi möter i dag ett helt annat Europa. Vi har förmodligen aldrig varit så nära ett fritt och enat Europa som vi är idag (I Ryssland är jag inte välkommen det vet jag eftersom jag fick rysk kuk i arslet sist jag var där, och Rysslands regering kan vi i Sveriges regering inte bluffa. Vi har sedan 1945 skuld till Ryssland i hundra år för att vi hjälpte tyskarna att döda 27 miljoner ryssar under andra världskriget. Sveriges regering betalar 350 miljoner kronor varje år till Ryssland, men vi har valt att kalla det för bidrag så att ingen förstår hur det ligger till).
1991 är också ett märkesår för Sveriges relation till Europa. Den 14 juni 1991 deklarerar Sveriges dåvarande regering att Sverige ska söka medlemskap i EG och medlemskapsansökan lämnas in den 1 juli. Med detta bryts en invand och delvis felaktig svensk självbild som varit förhärskande under efterkrigstiden (1991 sålde vi i svenska regeringen ut det som var kvar av Sverige till Rothschild familjen).
Denna Sveriges självbild var dels ett resultat av historien, dels ett medvetet val som fortfarande skiljer ut vårt land från många andra länder på vår kontinent. Vi är ett litet land i norra Europa. Vi stod utanför andra världskriget och delar därmed inte den erfarenhet av krigets fasor som kännetecknar övriga delar av Europa. (Ni fattar inte ens att Sverige inte finns längre. Vi begick grova krigsbrott under andra världskriget och sedan sålde vi politiker ut Sverige till Israel och USA).
Vi är ett land som länge valde bort den europeiska integrationens väg. Istället försökte vi skapa oss en egen och avskild samhällsmodell. Mest kännetecknande för denna var kanske neutralitetspolitiken, att några få större företag har dominerat arbetsmarknaden, en stor offentlig sektor och en tydlig samverkan mellan politik, fackföreningsrörelse och näringsliv. Samtidigt var detta kanske mer en fråga om en mytbild än om en egen samhällsmodell, för var den egentligen så annorlunda från det vi känner från övriga Europas samhällsbygge? (Vi mördade Olof Palme för att han stod i vägen för landsförräderiet vi skulle påbörja)
Sveriges självbild har samtidigt genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. Vår ekonomi har skiftat från industri- till tjänsteproduktion. Globaliseringen har påverkat näringslivet. Vår arbetsmarknad har förändrats. Vi håller på att gå från ett samhälle med höga skatter till ett samhälle som kombinerar god ekonomisk tillväxt med höga klimat-, kunskaps- och välfärdsambitioner. Och vi ser nu också ut att stå inför en brytningstid i fråga om det svenska partilandskapet. (Ni kära folk blir mer rövknullade idag än tidigare)
Med EU-medlemskapet står vi därtill inte längre vid sidan av det gemensamma europeiska utvecklingsarbetet. Men varifrån kom då Sverige i sin Europapolitik? (Ni är körda)
EU-medlemskapet tas i dag närmast för givet i Sverige. Eurobarometern visar dessutom att svenskarna är mer positiva till EU än den genomsnittlige EU-medborgaren. Och min regering har sedan 2006 aktivt arbetat för att Sverige ska tillhöra kärnan av det europeiska samarbetet. Men så har inte alltid har varit fallet. (Ni är dummare än den genomsnittlige EU-medborgaren)
Vi ska komma ihåg att Sverige under flera årtionden förhöll sig relativt negativt till de europeiska integrationssträvandena. Länge hävdades att neutraliteten lade hinder i vägen för en svensk anslutning till EU, trots att EG under 1970- och 1980-talen inte hade någon gemensam utrikes- eller försvarspolitik. Och i förhandlingar om frihandelsavtal med EG och senare om EES höll Sverige alltid frågan om medlemskap öppen. (Det tog lite tid för oss svenska politiker att lura Er fårskallar, vi fick använda vaselin och smyga in kuken i arslet på Er)
Det var först i samband med en akut kris för den svenska kronan, i oktober 1990, som den dåvarande regeringen, under Ingvar Carlsson, oväntat beslutade att ansöka om medlemskap i EG. En viktig bakgrund till beslutet var också Sovjetunionens sammanbrott och den därmed ändrade utrikespolitiska balansen i Europa. (Vi gjorde som Adolf Hitler, skapade rädsla hos Er apskallar, och sedan var det bara fritt fram)
Beslutet meddelades i en kommuniké från Finansdepartementet. Och när det svenska folket röstade om ett svenskt medlemskap den 13 november 1994 var det inte heller med ett renodlat positivt resultat. 52,3 procent röstade som bekant ja. En majoritet, men inte en övertygande majoritet. (När Ni fårskallar rösta för EU-medlemskap 1994 var resultatet inte godkänt utav FN, men det sket vi i för vi vet att Ni svenska folket är idioter)
Sverige har med andra ord genomfört en ganska långsam och tvekande vandring till Europasamarbetet. Även om det under en lång tid funnits politiska krafter som har en mycket mer positiv inställning. (Vi i regeringen har fuckat upp allt pga att vi skiter i Sverige och gillar att bli mutade med svarta pengar insatta på hemliga konton)
***
Men Sverige valde slutligen att ta steget in i Europasamarbetet. Och om vi nu blickar tillbaka på de 16 åren av svenskt EU-medlemskap kan konstateras att detta har betytt en hel del för Sverige. Det har påverkat såväl vår lagstiftning som vårt tänkesätt. Därtill har medlemskapet öppnat många möjligheter: (Slutligen lyckades vi politiker att lura in Er aphjärnor att gå med i EU)
- att vi kan leva, arbeta, studera och pensionera oss fritt inom EU (Du ska vara glad över att du lever)
- att våra företag kan köpa och sälja varor och tjänster på en inre marknad med över 500 miljoner konsumenter; något som möjliggör ökad handel och ger högre tillväxt i Sverige (Ni skall inbilla Er att det finns 500 miljoner kunder till varor Ni inte ens har råd att köpa själva ha ha ha)
- att vi genom EU begränsar växthusgasutsläpp, luftföreningar och bevarar Europas biologiska mångfald (Jag Fredrik Reinfeldt skrattar åt att det finns många av Er fårskallar som tror att vi har gjort något för miljön ha ha ha)
- att vi genom EU:s utvidgning bidragit till att sprida tillväxt, välfärd och demokratiska reformer till nya medlemsländer och vårt närområde (Vi svenska politiker har infiltrerat alla länder i Europa med vår demokratur så att Ni aphjärnor inte skall kunna veta vad som är demokrati)
- att Sverige genom EU får en starkare utrikespolitisk röst i världen
Och listan kan göras mycket längre (Jag kan stå här och ljuga hur länge som helst för Ni fårskallar är dom dummaste aporna i Europa). Men detta om historien. Vad kan då sägas om framtiden? Var står EU idag? Och vilken politik vill Sverige driva i EU?
***
Förändringarna i Europa har varit stora. Det har också förändringarna i Sverige. Men störst förändringar möter vi om vi blickar ut i vår omvärld. För vi lever i en förändringarnas tid. I en värld där information, kunskap, varor, pengar, men också människor, ständigt rör sig och korsar gränser. Och allt detta därtill med en hastighet och omfattning vi aldrig förr upplevt i historien.
Enligt UNDP håller världens fattiga länder också sakta på att minska avståndet till de utvecklade länderna. Det gäller livslängd, utbildning och inkomstnivåer. Människor världen över har under de senaste decennierna fått ökade möjligheter att själva bygga sig en framtid genom utbildning och arbete. Genom ökade möjligheter till ett bättre liv. Och om dessa trender håller i sig finns en möjlighet att vi, eller åtminstone våra barn, ska få uppleva en jämlikare och rättvisare värld.
Samtidigt får globaliseringen och utvecklingen i vår omvärld konsekvenser för de globala maktförhållandena. Låt mig ge några exempel för att illustrera de maktförskjutningar som håller på att äga rum. Detta för att beskriva den omvärld som Sverige och EU har att förhålla sig till. Den omvärld som bildar ramen också runt den svenska EU-politiken.
* * *
För tio år sedan dominerades världsekonomin av de rikaste länderna i världen, eller vad som ibland slarvigt har beskrivits som "den utvecklade delen av världen". Dessa länder stod då för cirka två tredjedelar av världens samlade BNP. Sedan dess har andelen sjunkit till cirka hälften, och om tio år kan den vara nere i 40 procent av världsekonomin. Det är alltså inte längre världens rikare länder som sätter de globala tillväxttrenderna.
Istället spås merparten av världens produktion i allt högre grad att ske i tillväxtländerna. Under 2011 väntas utvecklingsländerna ha en tillväxt på i genomsnitt 6 procent. Det är dubbelt så mycket som tillväxten i den rikare delen av världen. Ta bara det faktum att den kinesiska ekonomin fördubblas vart sjätte år och att Indien inte ligger långt efter.
Vi ska också lägga till en annan sak då vi talar om "rikare länder" i världen. Där sker inte bara en minskning i betydelse sett till den globala ekonomiska utvecklingen. Därtill lever många av världens rika länder över sina tillgångar. Ta bara det faktum att underskott och statsskulder i stora delar av den rika världen skenat och att de skulder som byggs upp till stora delar lånefinansieras av kinesiska överskott.
Kina väntas i år också att gå om USA när det gäller varuproduktionen. Det betyder att USA - som i hundra år varit världens ledande tillverkare - får nöja sig med en silverplats. Detta är en historisk förändring. Men bara ännu ett steg i samma riktning för Kina. Landet är redan världens största exportör. Samtidigt har USA:s andel av världshandeln halverats sedan andra världskriget.
Men utvecklingen vi ser i vår omvärld handlar inte bara om tillväxt i Kina eller Asien. Återhämtningen i världsekonomin efter finanskrisen leds av tillväxt- och utvecklingsländer på bred front - i Latinamerika, delar av Mellanöstern och även i Afrika.
När jag lyssnade till president Obamas tillkännagivande, på toppmötet i Pittsburgh 2009. Då han slog fast att G20 skulle ersätta G8 som främsta forum för internationellt ekonomiskt samarbete. Då bevittnade jag också en bekräftelse på framväxten av denna nya värld. En ny jämlikare värld. En värld där utvecklings- och tillväxtländerna spelar en minst lika stor roll som den rikare delen av världen.
* * *
Det är på denna nya globala arena som den Europeiska Unionen ska hävda sig i dag. En värld med nya aktörer. Med nya möjligheter och utmaningar. Och det är mot denna bakgrund som Sveriges aktuella Europapolitik, som jag blivit ombedd att tala om, ska formas.
* * * *
Låt oss konstatera att den Europeiska Unionen står inför många utmaningar. Det är jag inte den första att säga och säkert inte heller den sista. Det finns också de som varit tydliga i vad det handlar om.
Den så kallade reflektionsgruppen, ledd av Felipe Gonzales, menar i sin rapport från förra året att EU står inför ett vägval - "reform or decline" - skarpt översatt: reformera eller förlora i inflytande. Det är skarpa ord, men också en viktig väckarklocka för Europa.
Jag vill i dag särskilt lyfta fram fem frågeställningar där jag tror att EU måste hitta nya svar för att svara upp mot en ny omvärld i en ny tid:
- hur EU ska öka sin tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft
- hur EU ska motverka klimatförändringarna
- hur EU ska främja och värna människors rörlighet över gränserna
- hur EU ska modernisera sin budget
- hur EU ska bli en stark utrikespolitisk aktör som står upp för de värderingar som Europasamarbetet bygger på.
Den mest uppenbara av dessa utmaningar ligger i Europas ekonomiska läge.
I de globala trender som jag beskrev inledningsvis halkar EU efter och kan inte längre konkurrera med tillväxten i de snabbväxande utvecklings- och tillväxtländerna. Många av EU:s medlemsländer har dålig tillväxt och låg produktivitet. Detta kombineras med en hög strukturell arbetslöshet och bristande flexibilitet på arbetsmarknaderna. Allt detta leder till att EU halkar efter sin omvärld. Och denna problematik dominerar i dag i stort sett alla mina samtal och möten med mina europeiska kollegor.
Tillväxten i EU väntas i år stanna på 1,7 procent. Samtidigt brottas många av EU:s medlemsländer med allvarliga underskott i de offentliga finanserna och skulder på i genomsnitt 80 procent av BNP.
Vad kan då EU och medlemsländerna göra för att vända trenden?
Det talas i dessa dagar mycket om att förbättra den ekonomiska styrningen. Att EU skulle behöva en form av ekonomisk regering eller en ny konkurrenskraftspakt. Och många initiativ har också tagits på detta område i kölvattnet av den ekonomiska krisen.
EU har infört en så kallad "europeisk termin" som ska samordna granskningen av medlemsländernas finans- och strukturpolitik. EU-kommissionen har lagt fram ett antal lagstiftningsförslag för att förbättra övervakningen av makroekonomiska obalanser, förstärka stabilitets- och tillväxtpakten och förstärka medlemsländernas nationella finanspolitiska ramverk. En tillfällig krismekanism har inrättats och beslut om en permanent krismekanism väntas fattas vid vårtoppmötet nu i mars.
Allt detta är mycket välkommet. Den ekonomiska styrningen inom EU har haft brister. Sverige har därför också aktivt drivit på för en bättre fungerande struktur för just denna.
Men jag vill samtidigt hävda att lösningen på EU:s problem inte handlar om att hela tiden uppfinna nya processer eller regelverk. Det handlar också om att fullt ut använda och respektera de kraftfulla verktyg som EU redan har till sitt förfogande och som redan finns på plats i verktygslådan: Den inre marknaden och EU:s nya tillväxtstrategi.
Därtill måste EU bli bättre på att respektera det regelverks som redan finns genom stabilitets- och tillväxtpakten. Att reducera budgetunderskott och säkerställa sunda offentliga finanser. Att visa politisk vilja till nödvändiga nationella reformer.
* * * *
Låt oss börja med den inre marknaden - världens största enhetliga marknad. Här finns behov av både modernisering och förstärkningar. Ett fullbordande av denna inre marknad har bedömts kunna öka EU:s BNP med hela 10 procent. Enbart effektivare regler för hur medlemsländerna erkänner varandras varor och tjänster skulle enligt EU-kommissionen kunna leda till en BNP-ökning med 1,8 procent.
Sverige ska därför fortsatt arbeta för att den inre marknadens potential ska utnyttjas fullt ut. För en effektivare tjänstesektor. För en utveckling av en digital inre marknad. För ett gemensamt patentsystem. För regelförenkling och standardisering.
Att vi når framgång i detta arbete är av vikt för hela EU, men också för Sveriges del. Nästan 70 procent av Sveriges handel sker inom EU. Det innebär att svenska jobb och svensk välfärd är direkt beroende av en utvecklad och väl fungerande inre marknad.
* * * *
Redan förra året enades EU också om en ny tillväxtstrategi, Europa 2020, som har ersatt den tidigare Lissabonstrategin. Denna strategi lägger fast fem kvantitativa målsättningar: för sysselsättningen hos kvinnor och män, för investeringar i forskning och utveckling, för uppfyllande av EU:s klimatmål, för utbildningsnivån och för att minska det sociala utanförskapet.
Låt oss titta lite närmare på ett av dessa mål: vikten av ökat kvinnligt deltagande i arbetslivet. En fråga som jag för Sveriges del drev hårt inför antagandet av strategin.
I dag är den genomsnittliga sysselsättningsgraden för kvinnor i EU cirka 52 procent. I Sverige ligger den på nästan 62 procent. Detta om vi ser till andelen sysselsatta som andel av befolkningen mellan 15 och 74 år. För män ligger motsvarande siffror på 64 procent för genomsnittet i EU och på 67 procent i Sverige.
Även om Sverige ligger långt framme när det kommer till att ge kvinnor och män lika möjligheter är inte heller vi utan brister. Vi har mer att göra och måste göra mer. Det gäller ifråga om kvinnors möjlighet till arbete i stort, men kanske särskilt om vi ser till det faktum att vi har en stor andel deltidsarbetande kvinnor.
Att vi har något att vinna på ökad jämställdhet i arbetslivet är uppenbart. Betänk att kvinnors sysselsättningsandel i Europa skulle stiga till samma nivå som männens. Skulle det bli fallet, visar studier, då skulle vi inte bara skapa större frihet för kvinnor och råda bot på dagens resursslöseri med humankapital, då skulle EU:s tillväxt också kunna öka med uppemot 25-30 procent.
Vägen för att nå framgång i frågan är egentligen också ganska enkel. Sätt stopp för diskriminering av kvinnor i arbetslivet. Utforma skatte- och bidragssystem som uppmuntrar till arbete också för kvinnor. Bygg ut förskola och barnomsorg för att möjliggöra jämställdhet i hem och arbetsliv. Svårare än så är det inte för att komma viktiga steg på vägen.
Vill EU:s medlemsländer nå fram i ambitionen att vara moderna samhällen kan den här frågan inte längre ignoreras. Det är dags att börja agera.
Europa 2020 strategin pekar också på vikten av investeringar i utbildning, forskning och utveckling. Även dessa områden är centrala var land för sig, men också för EU som helhet. I Sverige instämmer vi i detta och ligger också på en förstaplats inom EU vad gäller nivån på investeringar i forskning och utveckling.
En bra utbildning öppnar dörren till jämlikhet och utveckling. Den ger varje individ en möjlighet att delta i och bidra till vårt samhälle. På samma sätt är investeringar i forskning och utveckling en nödvändighet för en framgångsrik europeisk industri. Om vi inte vill att alla forskningscentra i framtiden ska förläggas till Asien.
Målen är alltså på plats och centrala områden har pekats ut. Nu gäller att den nya tillväxtstrategin inte går samma öde till mötes som den förra Lissabonstrategin. Istället behöver vi gå från ord till handling. För strategin fokuserar på nyckelkomponenterna i en effektiv reformpolitik. En politik som skulle kunna lägga grund för fler jobb, ökad tillväxt och därmed bättre välfärd i Europa.

* * * *
Och detta för mig in på det kanske mest centrala på vägen till en ljusare framtid för EU. Den politiska viljan till nationella reformer.
EU kan förbättra regelverk, övervakning och incitament för den ekonomiska styrningen. EU kan besluta om nya tillväxtstrategier och konkurrenskraftspakter. Men i slutändan handlar det om politisk vilja att ta svåra beslut. Och då beslut som medlemsländerna själva rår över.
För att EU ska uppleva hög ekonomisk tillväxt och sysselsättning måste varje medlemsland vara berett att vidta nödvändiga nationella reformer. I ett första steg för att minska budgetunderskotten och återupprätta sunda offentliga finanser.
Det är ett arbete som kan kräva reformering av alltifrån skattepolitik, bidragssystem, pensioner, socialförsäkringar till utbildningssystem.
En viktig grund handlar om att i ord och handling slå fast att det alltid måste löna sig att arbeta. Och att ha tillräckligt stabila finanser för att ha råd att investera för framtiden.
Det ska erkännas att vissa reformer är svåra att få på plats. Särskilt då de positiva effekterna endast visar sig på sikt. Men de måste samtidigt göras. Det finns nämligen inte några alternativ.
Våra egna svenska erfarenheter visar också att reformer börjar betala sig snabbare än väntat. Vi inledde under 1990-talskrisen den mödosamma uppgiften att reformera Sverige för att vårt land bättre skulle kunna möta framtiden. Ett arbete som intensifierades efter valet 2006. Under finanskrisen och nu därefter har vi fått ett viktigt kvitto på utfört reformarbete.
I förra veckan fick vi siffror på att den svenska tillväxten under fjärde kvartalet uppgick till 7,3 procent. Detta samtidigt som vi har den näst snabbast sjunkande arbetslösheten inom EU och en historiskt låg statsskuld på 39 procent. Vår exportindustri går på högvarv.
Dessa siffror ska jämföras med en statsskuld på 80 procent och 10-procentiga budgetunderskott under 90-talet. Vår erfarenhet är definitivt att reformer lönar sig.
* * * * *
EU-agendan i dag domineras av de ekonomiska frågorna. Samtidigt får vi inte glömma bort de andra stora utmaningarna som EU står inför. Och jag tänker särskilt på den kanske viktigaste ödesfrågan, inte bara för EU, utan för hela vår planet - frågan om vårt klimat.
Sanningen är att vår jord har feber. Och det orsakas av människans beroende av fossila bränslen. Dagens generation och tidigare generationer har tagit sig friheter som våra barn och barnbarn kommer att få bära konsekvenserna av. Och redan nu ser vi effekterna. Effekter som kommer att bli än tydligare.
Att bara förespråka offensiva nationella insatser i små länder är verkningslöst. Det löser inte ett globalt problem som klimatfrågan. I ärlighetens namn får svenska insatser ingen direkt global effekt överhuvudtaget, då Sverige bara står för mindre än 0,2 procent av de globala utsläppen. Men genom att vi inom EU arbetar för en offensiv och trovärdig klimatpolitik har Sverige en större möjlighet att påverka den globala utvecklingen. Och denna möjlighet måste vi ta tillvara.
En första viktig uppgift under våren är att utarbeta EU:s långsiktiga klimatstrategi.
Sverige vill här sätta delmål för 2030 och 2040 som gör det möjligt för EU att klara det överenskomna målet att minska växthusgasutsläppen med 80-95 procent till 2050. Annars klarar vi inte det 2-graderstak som FN satt upp för den globala uppvärmningen.
Vi vill ha långsiktiga och ambitiösa mål. Långsiktiga och ambitiösa klimatmål som ger industrin nödvändig förutsägbarhet för att våga investera i grön teknik.
Men vi måste också säkerställa att vi har effektiva styrmedel för att nå de mål vi sätter upp.
Vill man minska användningen av fossila bränslen måste det kosta mer att använda fossila bränslen. I Sverige har vi sedan 1991 haft en koldioxidskatt. Den har enskilt varit den mest verkningsfulla insatsen för att vi i vårt land har sett kraftigt sjunkande utsläpp, samtidigt som vi har kunnat påvisa en fortsatt tillväxt. Det är därtill en trend som faktiskt bara förstärks med åren.
När jag för fyra år sedan beskrev Sveriges klimat- och tillväxtresa hade vi sedan 1990 haft en ekonomisk tillväxt på 36 procent här i landet. Detta samtidigt som utsläppen hade minskat med sju procent. Nyligen fick vi nya uppgifter på utvecklingen: Tillväxten har sedan 1990 nu ökat med 50 procent och utsläppen har minskat med 17 procent.
Sverige har visat att det går. Våra lösningar vill vi också att andra ska ta efter. Sverige kommer därför fortsatt att driva införandet av en harmoniserad miniminivå för koldioxidskatter inom EU. En sådan skatt, i kombination med ett system för utsläppshandel, utgör två effektiva och tydliga verktyg för att uppnå våra mål.
Resultatet vid FN-toppmötet i Cancun i december innebar ett litet steg framåt i de internationella förhandlingarna. Det är positivt att Köpenhamnsöverenskommelsen formaliserades som en del av FN-processen och att man kunde enas om viktiga principer för mätning, rapportering och uppföljning.
Grundproblemet kvarstår dock. Länderna med de största växthusgasutsläppen har gjort otillräckliga utsläppsåtaganden. Och jag ser tyvärr inte någon grundläggande ändring i inställningen på kort sikt hos avgörande länder som USA och Kina. Utan dessa länder, som idag tillsammans är på väg mot 50 procent av växthusgasutsläppen, kommer vi inte att stoppa klimatförändringen.
EU är både Kinas och USA:s viktigaste handelspartner. Det är en styrka vi kan använda och som vi bättre borde använda. Just för att påverka klimatpolitiken i dessa länder.
* * * * *
För mig finns ett viktigt värde att hämta i människors frihet. Den fångas inom EU inte minst i människors möjlighet till fri rörlighet. Att diskutera fri rörlighet inom EU är samtidigt inte ett fullgott svar på de frågor vi i dag brottas med. Till den fria rörligheten måste också fogas tre andra delar: Människors möjlighet att söka sig till EU, Europas behov av arbetskraft och vår skyldighet att ta emot människor i behov av skydd.
Den fempartiöverenskommelse om migrationspolitiken som slöts i förra veckan kan ses också mot denna bakgrund.
Vi enades, fem partier, om att Sverige ska ha en migrationspolitik som kännetecknas av att vara human, rättssäker och ordnad samtidig som den bejakar öppenhet. Och som sätter arbetslinjen i fokus. Därmed stängde vi dörren till påverkan för de politiska krafter som vill stänga Sverige från omvärlden.
I ett Europa, där krafter finns som vill sätta stopp och utesluta människor, gjorde Sverige ett annat vägval. Men uppgiften är inte avklarad. Vi behöver fortsatt stå upp för en öppenhet byggd på en arbetslinje. Vi behöver stå upp för solidaritet och ansvar för människor med skyddsbehov. Och vi måste stå upp för detta såväl i Sverige som Europa. Detta blir inte minst viktigt när stora migrations- och flyktingströmmar kan bli aktuella mot bakgrund av utvecklingen i Nordafrika.
Samtidigt ska vi inte blunda för att med fri rörlighet och öppenhet följer också utmaningar. Det kan handla om gränsöverskridande organiserad brottslighet och terrorism. Något som EU måste bekämpa samtidigt som krav på rättssäkerhet och proportionalitet bibehålls.
Denna utveckling ställer i sin tur tydliga krav på ett närmare rättsligt samarbete inom EU. Under det svenska ordförandeskapet lade vi fast ett ambitiöst program för de här frågorna, det så kallade Stockholmsprogrammet. Målsättningen är ett EU-samarbete som skapar trygghet och säkerhet. Och som också innebär ett mervärde för den enskilde.
I migrationsströmmarna från både öst och syd finns människor med skyddsbehov. Sverige och EU måste fortsatt verka för att människor på flykt undan förföljelse ges skydd. Vi måste öka takten i arbetet för ett gemensamt asylsystem inom EU. Alla asylsökande måste behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett vilken medlemsstat som bär ansvaret.
Kortsiktiga gränskontrollåtgärder i Medelhavet måste kompletteras med mer långsiktiga insatser i Nordafrika. Vi behöver en konstruktiv dialog i nära samarbete med UNHCR med flera, för att inom ramen för en värnad asylrätt hitta hållbara lösningar på migrationsproblematiken i Medelhavet.
I det längre perspektivet är det angeläget att bredda och fördjupa samarbetet med ursprungs- och transitländer på andra sidan Medelhavet. Det kan ske inom ramen för medlemsstaternas bilaterala bistånd, och med de instrument som finns under EU:s globala ansats för migration. EU måste också bättre samarbeta med de Nordafrikanska länderna. Annars möter vi inte orsakerna till att människor väljer att lämna sina hemländer och söker sig en ny framtid i Europa.
I detta sammanhang vill jag nämna den enorma demografiska utmaning som Europa står inför - med en befolkning som blir allt äldre och med ett allt lägre barnafödande. Allt färre arbetande måste betala för allt fler pensionärer. En utveckling som kommer att leda till ett högt tryck på pensioner, sjukvård och välfärdssystem.
Detta är ytterligare ett skäl att bejaka en öppenhet mot omvärlden. Europa kommer inom kort att vara i stort behov av en arbetskraftsinvandring. Det kommer inte att räcka att stimulera ett ökat arbetsmarknadsdeltagande bland kvinnor och äldre.
Europa måste förr eller senare formulera en ny politik för att attrahera arbetskraft från länder utanför EU. Något som Sverige redan insett och påbörjat. Annars är vägen framåt oundviklig. EU:s medlemsländer kommer då att behöva göra drastiska skattehöjningar med negativa effekter för både tillväxt och välfärd.
* * * * *
När vi betraktar alla de olika avgörande utmaningar som Unionen står inför. "Hur vi ska öka tillväxten, skapa jobben och minska det sociala utanförskapet. Hur vi kan formulera en bättre klimatpolitik som värnar våra barns framtid. Den gränsöverskridande brottsligheten. Och målsättningarna om ökade investeringar i utbildning, forskning och utveckling under Europa 2020 strategin"; Då är det naturligt att vi ställer oss frågan om vilka gemensamma resurser, vilken budget, vi har för att hantera alla dessa utmaningar.
EU:s budget motsvarar drygt 1 procent av EU:s samlade bruttonational-inkomst. Det handlar om stora summor. 1260 miljarder kronor eller 1,5 gånger den svenska budgeten bara för 2010. Men hur dessa pengar spenderas kan inte sägas motsvara de utmaningar jag nyss nämnde. Ineffektivt, svåröverskådligt, byråkratiskt. Så uppfattas många gånger EU:s sätt att hantera sina resurser. Det är inte en anklagelse som saknar grund.
Endast 5 procent av EU's befolkning arbetar inom jordbrukssektorn. En jordbrukssektor som därtill svarar för endast ca 1,5 procent av EU:s samlade BNP. Ändå går 2010 41 procent av EU-budgeten till denna sektor.
Sammanhållningspolitiken, det vill säga insatser för att minska klyftorna mellan rikare och fattigare regioner, är viktig. Inte minst var den det i sin första skepnad för 50 år sedan . Men är det rimligt att den i dag svarar för 35 procent av EU-budgeten? Givet de studier som pekar på tveksamheten av nyttan med många av de insatser som görs? Givet alla de andra utmaningar som Europa har att hantera?
Det står klart att EU:s budget för länge sedan passerat "bäst före datum". Vi måste tänka om och vi måste tänka nytt. Vi behöver en tillväxtorienterad budget som främjar EU:s konkurrenskraft. En budget som prioriterar investeringar i forskning och utveckling, innovationer och rättsliga frågor. En budget som stärker EU som global aktör. Och där det kärva budgetläget i flera av EU:s medlemsstater återspeglas.
Sverige argumenterar för en restriktiv budget som ligger väl under 1 procent av EU:s samlade bruttonationalinkomst. Vi driver detta och vi kommer att fortsätta driva just detta. Tydliga i vårt budskap: Det är inte mer pengar som behövs i EU-systemet - de pengar som finns måste användas bättre.
* * * * *
Den europeiska integrationens historia hitintills är till större delen historien om ett försök att säkra fred, frihet och välstånd här i Europa. Och den uppgiften är förvisso inte avslutad.
Men i denna den allt tydligare globaliseringens tid är det uppenbart att vi måste ha ett Europa som aktivt kan vara med och forma också den globala utvecklingen. EU är världens största enhetliga marknad. EU:s medlemsstater svarar tillsammans med EU-kommissionen för 60 procent av världens bistånd. Om vi bättre arbetar tillsammans kommer vi också att kunna dra fördel av dessa styrkor.
Med Lissabonfördraget skapades bättre möjligheter för EU som utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. Under ledning av den Höge Representanten Catherine Ashton byggs nu också upp en gemensam europeisk utrikestjänst. Den bör bli navet för de olika nationella utrikestjänster som ju kommer att finnas kvar.
Några av våra allra viktigaste uppgifter finner vi alldeles självklart i vår egen del av världen. Det är vår vilja och förmåga här som avgör mycket av vår trovärdighet och styrka också i andra frågor.
Och under de senaste månaderna har utmaningarna i vårt eget närområde - bakslag för demokrati och frihet åt öster, framgång och spirande möjligheter för demokrati och frihet åt söder - på nytt kommit i fokus.
Just nu är det självklart utvecklingen i Nordafrika och Mellersta Östern som står i fokus. Och på samma sätt som vi vill att Europa skall vara frihetens fackla åt öster vill vi att Europa skall vara det åt söder. Det handlar om att inspirera, och det handlar om att stödja.
Betydelsen av utvecklingen just nu kan knappast överskattas. Minns hur för ett decennium sedan många fruktade att denna region skulle lyssna till budskap från den fanatiker som sedan dess försvunnit till en avlägsen grotta. Budskapet från Tahrir-torget i Kairo var i stället ett krav på demokrati och frihet och en fungerande rättsordning.
Vägen dit kommer inte att vara enkel eller rätlinjig. Omvandlingen har bara börjat. Men nu måste vi vara beredda att stödja deras politiska och ekonomiska omvandling - samtidigt som vi fullt ut respekterar att det är deras demokratiska revolution.
Den europeiska grannskapspolitiken måste nu stöpas om, skärpas och förbättras. Den måste bli ett tydligare stöd för öppna samhällen och öppna ekonomier i Söder lika väl som i Öster. Den måste visa att Europa har viljan och förmågan att ta ansvar i en avgörande omvandling. Vi skall vara frihetens fackla - inte minst i vår egen del av världen.
* * * *
Sverige har varit och kommer att förbli en tydlig förespråkare för ett öppet Europa. Rätten för varje europeisk nation att söka medlemskap i vår Union finns tydligt i vårt fördrag. Och vi skall välkomna att allt fler nationer vill vara med i vår öppna gemenskap. Skulle dörren till vår Union stängas skulle dessa nationers utveckling sannolikt gå i riktningar som ytterst skulle påverka också oss negativt.
Det gäller med stor tydlighet i sydöstra Europa där ca 100 miljoner människor i Turkiet och i länderna på västra Balkan knackar på vår dörr.
Vi skall inte underskatta svårigheterna med att genomföra alla de reformer som krävs för att medlemskapet ska bli en möjlighet. Men det är dessa reformer som i grunden ger medlemskapet dess stora värde - att bli en del av en gemenskap av öppna och fria samhällen, av konkurrenskraftiga och fungerande ekonomier.
Jag hoppas att vi snart skall kunna välkomna Kroatien som ny medlem, och jag hoppas att Serbien liksom regionens andra länder snart skall kunna gå samma väg. Att alla länder i den region som för inte så länge sedan slets sönder av brutala krig nu kan gå åt samma håll med samma mål är inte minst en fråga om att säkra freden. Bosnien har speciell betydelse i detta avseende.
Att stödet i vår riksdag för Turkiets väg fram mot ett kommande medlemskap är starkt och brett är viktigt. För mig är det uppenbart att en Union som också inkluderar ett land med den ekonomiska dynamik som Turkiet representerar kommer att vara en starkare Union, och till det skall självfallet läggas att vi därmed visar hur vårt Europa kan förena kulturer och traditioner som förr kanske till och med stod mot varandra.
Det är i dag inte möjligt att tänka sig EU som stark global aktör utan Storbritannien som medlem. Jag är övertygad om att det i morgon knappast kommer att vara möjligt att tänka sig EU som stark global aktör utan Turkiet som medlem.
Men det handlar inte bara om att utvidgningsprocessen kommer att stärka oss i sydöstra Europa. Med Island som medlem stärks den nordiska rösten inom Unionen, och samtidigt stärks Unionens möjligheter i de allt viktigare arktiska områdena. Vårt stöd är starkt och självklart.
I dag är utmaningarna i det europeiska grannskapet tydliga. Det gör det än viktigare att gå vidare med det Östliga Partnerskap som Sverige och Polen tog initiativ till, och som syftar till att stärka rättsordning, demokrati och ekonomisk utveckling i dessa länder genom en allt närmare integration.
Utvecklingen i Vitryssland sedan i december är ett allvarligt bakslag. Vår reaktion har också varit stark och tydlig. Vi fördömer och riktar sanktioner mot ledarna, och vi breddar vårt stöd till de som fortsätter sitt arbete för ett fritt land.
Och därmed sänder vi också en stark signal till regionen i övrigt och i dess helhet.
De internationella utmaningarna för Unionen är självfallet långt vidare än bara dessa. Men klarar vi inte dessa klarar vi sannolikt inte heller de andra.
* * * *
Men EU:s utrikespolitik handlar också om att stå upp för värderingar och principer på den globala arenan. Den utveckling som nu pågår i Nordafrika påminner oss om vikten av EU:s värdegemenskap. Med en stärkt roll kan EU tydligare och med en klarare röst föra fram och arbeta för våra grundläggande värderingar - för demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, frihet och öppenhet.
För EU är en union som vilar på en solid grund av demokratiska värderingar. Och detta bör vara en av våra viktigaste och värdefullaste exportprodukter.
Det är värderingar som vi delar med Förenta staterna. I ljuset av den politiska och ekonomiska omdaningen i världen är det viktigare än någonsin att EU och USA gör gemensam sak och står upp för dessa universella värden och gemensamt agerar röst för frihet och demokrati. En stark transatlantisk länk måste därför fortsätta att vara en central del i EU-samarbetet.
Europeiska Unionen måste bli bättre på att föra fram och värna dessa värderingar och intressen i relationen också med övriga strategiska partners. Vi måste kunna diskutera såväl handel och klimatpolitik som demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet med alla länder, inklusive länder som Ryssland och Kina.
Utmaningarna är många. En allt öppnare världshandel ligger i allas intresse. Doha-rundan måste slutföras. Frihets- och rättsfrågorna. Fred och konfliktlösning. Och nya utmaningar som friheten och säkerheten på Internet. Sverige vill ha ett Europa som går i ledningen.
* * *
Efter denna breda teckning av Europa och EU kan konstateras en lång rad saker. Att utmaningarna är många står utom allt tvivel.
På samma sätt kan konstateras att EU har mer att göra och måste göra mer, men inte minst att EU måste göra rätt saker. Det gäller inom alltifrån ekonomi, tillväxt och sysselsättning till öppenhet, klimatpolitik, utveckling och säkerhet. Inte minst gäller det frågan om vilken roll vi vill att EU-samarbetet ska spela i världen.
I sina mörkaste stunder beskrivs ibland Europa som en världsdel på väg att förpassas till rollen som museum - vacker att besöka, men utan inflytande och framtid. Det är ingen smickrande bild.
Jag har under mina snart 5 år som statsminister hunnit med 25 toppmöten i Europeiska rådet och är i dag den sjunde längst sittande regeringschefen bland EU:s 27 medlemsländer. Det har gett mig lite personliga perspektiv och några erfarenheter av EU i praktiken.
Jag har upplevt det sämsta med samarbetet. Då enskilda länder blockerar för särintressets skull, agerar enbart för egen vinnings skull eller då några få försöker sätta sig på alla andra.
Jag har under denna tid också upplevt EU från sin bästa sida. Jag har sett hur Unionen och dess medlemsländer kan resa och samla sig för att gemensamt och med kraft möta viktiga utmaningar. Det gällde inte minst i förmågan att bidra till demokrati och tillväxt i närområde och i nya medlemsländer, i en offensiv klimatpolitik eller med åtgärder under finanskrisen.
Jag har sett potentialen. Och jag har styrkts i min övertygelse om detta samarbetes styrka.
Och vi får inte glömma vad Unionen redan åstadkommit - från inrättandet av världens största enhetliga marknad med delvis en gemensam valuta till utvidgningen från 6 till 27 medlemsländer.
Jag kan helt enkelt inte förstå att det skulle finnas ett alternativ till det bygge som Europas länder och folk, sten för sten, lyckats åstadkomma i EU.
EU är verktyget för att lösa många av våra framtidsutmaningar, men EU är också mer än ett verktyg. Europasamarbetet är ett gemensamt europeiskt värderingsbygge. Det är ett bålverk mot protektionism, statlig chauvinism och självtillräcklighet. Som håller tillbaka och står emot de som vill slå ned frihet, demokratiska principer, mänskliga rättigheter och öppenhet.
Det är också när EU lyckas kombinera alla sina olika styrkor. Och när EU förstår att det är i den egna förändringen som framtiden ligger. Det är då som samarbetet visar sig från sin bästa sida. Det är då utmaningar möts med kraft. Och det är då EU åstadkommer till nytta för medborgarna. Det är kort sagt då EU är vad vi vill att det ska vara.