TINTIN-CENSUR? Kulturhusets beslut att plocka bort Tintin från sitt barnboksbibliotek möttes av ramaskrin. I stället för att diskutera seriernas ibland rent rasistiska innehåll, hamnar vi i en uppskruvad debatt om censur – och några timmar senare är böckerna tillbaka på hyllorna. Vad vi borde prata om är den vita tyckarelitens makt över Sveriges offentliga samtal, skriver Kitimbwa Sabuni.

Dagens debatt kring Tintin är i mångt och mycket densamma som den som rasat de senaste veckorna kring Stina Wirséns barnfilm Liten och skär och alla små brokiga.
Återkommande är att Sveriges vita proffstyckare stämplar afrosvenskar som överdrivet känsliga som beklagar sig över minsta lilla när de opponerar sig mot rasistiska representationer. Men det är värt att ställa sig frågan vilken grupp i det svenska samhället som egentligen är mest ”lättkränkt”.

Den som följt den uppskruvade tonen i dagens twitterflöde eller lyssnade på Ring P1 i morse har mötts av en mur vita svenskar som rasade mot ”censuren”, apropå Kulturhuset beslut att plocka bort Tintinalbumen från sitt barnbibliotek. Det var ett beslut som stod i ett par timmar – därefter fick den kompakta vita vreden kulturhusets nya konstnärlige ledare Behrang Miri att ändra sig och ta tillbaka seriealbumen.
Tintin-hysterin har ett namn: ”white rage” – ett amerikanskt begrepp som beskriver den högst känslomässiga reaktionen hos framförallt vita män på grund av en upplevd minskning av sina egna privilegier.
Där vit vrede kliver in åker normalt det goda omdömet ut. Hög utbildning eller kulturell förfining är, som dagens reaktioner tydligt illustrerat, inget vaccin. Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson kallar Kulturhusets beslut om Tintinalbumen för ”illavarslande”.

Det är i sammanhanget värt att komma ihåg att Tintin i Kongo, det Tintin-album som debatterats mest, är en rasistisk pamflett som författaren Hergé själv ångrade. Han har uppgivit att albumet var ett beställningsjobb från den belgiska staten, som ville ingjuta det rätta förhållningssättet hos belgiska barn i relation till landets afrikanska koloni Kongo. Att plocka bort 81 år gammal rasistisk propaganda från hyllorna i ett svenskt barnbibliotek skulle alltså vara ”illavarslande”?
Tycker Martin Jönsson även att Nordisk familjeboks gamla upplagor borde stå kvar inom räckhåll för boklånande barn? Dem där vi får veta att ”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt”?

Som alla som jobbar på bibliotek vet gallras böcker ut hela tiden – inte på grund av censur, utan av utrymmesskäl. Men självklart väger man i bedömningen då litteraturens goda sidor mot sådana faktorer som gör den olämplig. Rasistiskt innehåll räknas kanske inte helt oväntat till det senare. Särskilt i ett bibliotek som vänder sig till barn.

Vit vrede har under dagen lyckats stoppa vad som kunnat bli en intressant diskussion om vad en förlegad rasistisk representation egentligen innebär, och hur vi ska förhålla oss till den. Kulturhuset försökte inte bränna några böcker på bål, de ville inte ens ta bort Tintin ur sitt seriebibliotek.
De ville bara inte att barn omedvetet ska låna rasistisk propaganda.
Vi får anta att den svenska tyckareliten nu gratulerar sig själv till ett gott dagsverke. Vit vrede är ett fenomen som diskuterats alldeles för lite i Sverige. DN:s ledarskribent Erik Helmersson är ett utmärkt exempel för att illustrera begreppet närmare. I helgen gick han till attack mot Afrosvenskarnas riksförbund eftersom att vi använt oss av blackface-begreppet för att beskriva Stina Wirséns film Liten skär och alla små brokiga. Blackface, som är genomgående även i Tintin i Kongo och som Helmersson så ivrigt försvarar, är mer än bara en karikerad representation av svarta. Men i brist på argument lämnar Erik Helmersson snabbt sakfrågan och sadlar om till undersökande journalist som sår tvivel om Afrosvenskarnas riksförbunds (ASR) medlemsantal.

Som journalist borde Erik Helmerson förstå att benägenheten hos hans kolleger att återkommande vända sig till ASR för kommentarer inte handlar om ifall vi har tio eller tiotusen medlemmar – utan om att afrosvenskar i det offentliga samtalet är så pass tystade som grupp att ASR är en av få röster som medierna kan vända sig till.
Afrosvenskarnas riksförbund anklagas av Erik Helmersson för att vara högljudda, när vårt enda inlägg i debatten om Stina Wirséns film är att vi svarat på en direkt fråga från SVT:s Kulturnyheter. Själv skriver Helmersson en artikel i ämnet på ledarplats i Sveriges största dagstidning. Vem är mest högludd?

Vit vrede ersätter, återigen, gott omdöme.
Även om dagens twitterhysteri kring Tintin på många sätt varit komisk är den inget att skoja om. När vit vrede sätter igång är den en mäktig kraft, och nyligen kom alltså beskedet att Kulturhuset ställer tillbaka Tintinböckerna i barnbibliotekets hyllor igen. Det är svårt att föreställa sig den press som måste legat på Behrang Miri som tog det modiga beslutet att ta bort Tintinböckerna. All heder åt honom – en tröst är i alla fall att hans och andra icke-vita svenskars ifrågasättande visar att Sveriges självbild nu långsamt håller på att justeras.

Att afrosvenskar nu protesterar mot användningen av rasistiska representationer i svensk barnlitteratur innebär att historien börjat hinna ikapp Sverige. Ledande svenska moderater försvarade apartheid till långt in på 1980-talet. Idag skryter moderaterna istället om att de ska ha varit bidragande till att apartheidsystemet föll. Om ett par decennier kanske även landets kulturkrönikörer och ledarskribenters goda omdöme kommer att återvända.
Vem vet, kanske kommer de till och med att hävda att de alltid varit emot Tintinalbumens schablonmässiga, exotiserande och rent rasistiska skildringar av icke-vita människor?